Vetenskapskommunikation med doktorander i lärande (DiL)

På morgonen idag träffades ett gäng doktorander från olika fakulteter på Ängelholms järnvägsstation. Efter en kort presentationsrunda kändes det på en gång som ett härligt gäng som längtade ut för att få prata om sina erfarenheter från forskning och högre utbildning. Ett intresserat samtal kom till stånd där vi nyfiket tog reda på vad alla hade för forskningsinriktning. Därefter skildes vi åt och fick skjuts till våra olika skolor.

Själv åkte jag tillsammans med Cerina, forskare i kärnfysik till Söndrebalgs skola. Rektor Daniel tog väl hand om oss. Vid bilfärd till Hjärnarp och vid kaffestund fortsatte samtalen om våra olika erfarenheter från forskningsutbildningen. Så fick vi träffa våra olika klasser. Själv fick jag träffa en liten grupp fjärdeklassare och en stor grupp sjätteklassare. I sjätte klass var eleverna förvånade över att jag inte var läkare. De hade uppfattat doktorand som doktor, alltså läkare.

I fjärde klass när jag frågade dem hur de tänker att en forskare ser ut svarade de enhälligt, vit rock och skyddsglasögon. Detta är en fördom om forskare som är fast förankrad i vår kultur. Jag tänker på vetenskapskvinnan i årets julkalender, i och för sig underbart roligt gestaltad av Eva Rydberg, men verkligen en bekräftelse på den schablonbild som finns av en forskare. Förvirrad, lite galen, med vit rock, skyddsglasögon genomför hen experiment som brinner och ryker. Detta är långt från utbildningsforskning. Kanske blev eleverna lite besvikna över att se en vanlig lärare komma på besök.

Forskare?

Eleverna var mycket fina och lyssnade intresserat på min berättelse. Eftersom min forskning handlar om hur elever upplever att lärares handlingar kan underlätta för deras lärande passade jag också på att, med olika övningar, höra efter hur dessa elever ser på saken.

På bilden nedan genomför vi en övning som kallas för Stafetten. Eleverna tillverkar ett eget dokument i grupp. En elev i taget skriver eller ritar i dokumentet och springer sen tillbaka och nästa elev springer fram. Uppmaningen är att berätta om något som de tycker att en lärare gör som underlättar för elever att lära.

De tycker bland annat att det är viktigt att läraren kan skoja och skratta och att läraren förklarar bra och gör undervisningen rolig. Läraren ska vara vänlig och tydlig och bry sig om sina elever. Det är bra om läraren hjälper de elever som behöver det.
Syftet med vetenskapsdagen är att främja barn och elevers intellektuella stimulans och öka intresset för högre utbildning. Citat från elever om hur de tänker om forskning efter föreläsningen:

”Jag tycker att det är viktigt för man får lära sig hur man kan göra vid olika tillfällen och sånt som gör det lättare för eleverna att lära sig.”

”För man får reda på att saker som man vill veta och hur det funkar som det gör. Och man får reda på hur lärarna faktiskt är och vad de kan som är viktigt.”

”För att man ska få reda på om läkemedel och sånt. Utbildningsforskning är inte lika intressant tycker jag. Det är mer spännande med sjukdomar.”

Det har varit en givande dag. En mycket viktig del av forskningsuppdraget är att kunna kommunicera resultat och metod med det övriga samhället. Att få berätta för lärare och elever om utbildningsforskning som just rör både lärare och elever känns oerhört meningsfullt.

Det har också varit superintressant att prata med de andra doktoranderna. Jag hade gärna avslutat dagens uppdrag inom DiL med ett samtal med de andra deltagarna där vi kunde delat våra erfarenheter från dagen.

Cerina och jag avslutade dagen vid järnvägsstationen och vi kunde båda konstatera att dagen kändes mycket viktig ur ett vetenskapskommunikationsperspektiv! Reportage finns också på hd.se!

Inlägget är först publicerat på Englar bloggar 180214