Hur får vi det att hänga ihop, som min kära specialpedagogkollega Åsa frågade sig efter ett utav mina tidigare blogginlägg.
Idag har jag haft förmånen att få lyssna på just ett sådant gott exempel som synliggör hur man skulle kunna få det att hänga ihop. Caroline Nagy, nyligen Licputerad forskare inom utbildningsvetenskap, berättade på FoU i Ängelholm om sina resultat och lärdomar från sin avhandling ”Fler bråk i matematiken”. I sin licentiat-uppsats, som är en aktionsforskningsstudie, har hon kunnat synliggöra att undervisningen i bråk från förskolan till åk 9 inte leder till den kunskapsprogression som vi mattelärare och specialpedagoger är intresserade av att bidra till. Tillsammans med lärare kartlade hon elevernas resultat. Genom intervjuer med förskolebarnen och med tester av grundskoleeleverna skapades ett resultat som analyserades i ett för forskningen skapat arbetslag med lärare från förskolan till åk 9. Där fick lärare och forskare syn på att eleverna hade missuppfattningar om bråk vilka höll i sig och såg ungefär likadana ut under hela skoltiden trots undervisning. I studiens arbetslag skapade man lektioner tillsammans som en lärare därefter genomförde i sin årskurs. Lektionen filmades av forskaren och analyserades tillsammans i arbetslaget. Med hjälp av detta underlag fick man syn på att undervisningen inte tillräckligt underlättade för eleverna att förstå bråk utan istället för att underlätta verkade befästa de missuppfattningar som eleverna redan hade. Studien gav möjligheter att förstå att detta problem finns inom matematikundervisningen och att det möjligen kan finnas inom alla ämnen i skolan och inte enbart i matematik.
Mina reflektioner efter Carolines intressanta föreläsning om sin studie är att vi mer noggrant behöver granska och utveckla den undervisning vi erbjuder elever och istället för att ensidigt bedöma elevernas kunskaper, bedöma och utveckla undervisningen. Carolines modell med en slags årskursarbetslag på tvärs, något som ser ut som de ämnesgrupper som tidigare fanns i vår skolas kontext, skulle kunna vara ett forum att använda sig av med den metod som Caroline använt i studien för att jobba med detta i återkommande cykler.
En cykel för utveckling av undervisning:
- Elevernas kunskaper kartläggs med hjälp av kunskapstest för att få syn på vad de kan.
- Resultatet analyseras i arbetslag med lärare som undervisar i ämnet, men med behörighet och uppdrag i olika årskurser.
- Lektioner planeras tillsammans och genomförs därefter av ansvarig lärare och filmas.
- Filmen analyseras i arbetslaget vilket leder till att lärarna får syn på brister och möjligheter med undervisningen.
- Elevernas resultat kartläggs igen med hjälp av kunskapstester.
Det är ett omfattande arbete som i så fall ligger framför oss. Men en sådan fördjupning av skolans arbete skulle kunna innebära att vi genom ett systematiskt och vetenskapligt arbetssätt i vår praktik utvecklar och förbättrar undervisningen. Syftet skulle vara att skapa kunskap som professionen har nytta av. Det skulle kunna beskrivas som ett skolutvecklingsarbete som baserat på vetenskaplig grund och genom ett långsiktigt och väldokumenterat arbete kan bidra till att beprövad erfarenhet över tid skapas.
Om man kopplar tillbaka till Carolines studie skulle metod för att undervisa om bråk med en progression som leder till ett bättre resultat kunna dokumenteras och bli till ett minne för skolans lärare som därför kan bli bättre och bättre på att undervisa om bråk.
Detta kan vara ett sätt att få ihop vetenskap med Real Life, eller vad säger du Åsa?
Inlägget först publicerat på Englar bloggar 171212